Bokslut

Fan! Alla kan bara sticka och brinna! De blöta löven glider under fotsulorna och jag snubblar till, sätter mig på rumpan. Helvete! Det blir genast kallt när vätan tränger igenom jeanstyget. När jag trycker ifrån med handen blir den kladdig av lera och gamla äckliga löv. Skit! Jag far upp och sparkar hårt mot närmsta trädstam. Det gör ont i tån, men det får mig bara att sparka till ännu en gång. Lädret i tåspetsen spricker upp. Jag stirrar på den. Mina dyra stövlar är förstörda. Vad kommer Gösta säga? flimrar det förbi innan hatet anfaller med ny kraft. Jag tar tag i stöveln och hoppar runt på ett ben medan jag drar av den. Sedan slänger jag iväg den så långt jag bara förmår. Den landar bakom en mossig sten. Nästa stövel sliter jag också av mig. Sedan står jag där och stirrar ner på fötterna och ser på när strumporna suger upp allt mer väta. Fotsulorna domnar av kylan. Det kan jag gott ha. Hatet bultar så hårt att jag får huvudvärk.
Det börjar mörkna nu. Jag måste skynda mig. Stigen är bara en liten djurstig, snart syns den inte längre. Jag sätter fart. Det enda som hörs är mina flämtande andetag, klafsande ljud från fötterna och så ett dån i öronen.  Dånet ökar bakom trumhinnorna tills det känns som huvudet ska sprängas. Grenar dyker upp i tomma intet och piskar mig i ansiktet. Stigen sluttar neråt nu. Snart är jag där. Så ljusnar mörkret och jag vet att jag är ute ur skogen. Det känns på lukten också. Lukten av sjövatten, kallt sjövatten. Bryggan dyker upp som en skugga framför mig. Jag går försiktigt framåt tills fötterna hittar kanten. Jag vet var de är och hukar mig ner. Mina fingertoppar hittar direkt. Kalla, runda och fuktiga. Jag fyller jackfickorna med dem.
Bryggan knarrar när jag kliver upp på den. En av brädorna ger vika med ett brak. Den har inte blivit underhållen. Ingen vill väl gå hit numera. Inte till denna dödens plats. Men jag vill. Nu ska äntligen allt få ett slut. Jag orkar inte mer. Långsamt hasar jag vidare, känner efter med tårna vilka plankor som håller. Min ena häl sjunker ner i det murkna träet. Jag byter bräda och fortsätter. Strax känner jag på mig att jag är framme. Jag ser bara mörker men anar den öppna och tomma ytan framför mig. Det är vindstilla men luften känns ändå mer här. Nästan som en smekning, kallare och fuktigare mot min kind.
Jag sätter mig ner och för ner handen i vattnet. Det kalla vattnet omsluter fingrarna. Hej, tänker jag. Hej, svarar du. Plötsligt blir det helt tyst. Dånet i öronen är borta. Tårarna kommer. Förlåt! viskar jag, lägger mig ner på mage och rullar ner i vattnet.

Motivation

Motivationen följer efter mig som en sömngångare, ger mig inget men vill ändå inte låta mig vara ifred. Som en zombie flåsar den mig i kallt nacken. Jag ryser av obehag, vill inte prestera något idag. Dags att ge sig ut att hämta motivation. Min outsinliga källa är naturen, så det är dit jag styr kosan. På återseende!
Kan tipsa om hur Bosse kråka en dag fick Maud Mangold att börja skriva om Vilma och vättarna: http://barnboksnatet.blogspot.se/
En barnboksserie som jag älskar att läsa. Mina barn är lite för stora, så jag läser dem själv. Det är förkärleken att läsa om magiska väsen som lockar, ett intresse som jag lever ut i min egen fantasyserie Isporten.

Dagens skrivpuff - att strejka

Ny morgon. Jag står innanför ytterdörren och kämpar med läderstövlarna. Jävla skit! Jag tar tag i skaftet och pressar hårdare. Tillslut får jag ner foten. Lädret i tåspetsen buktar ut. Det är min stortå där innanför. Jag suckar. Det kommer att göra ont senare under dan. Egentligen har jag känt att de har varit för små ett bra tag. Men det har jag hittills envist ignorerat.

Jag ber aldrig om något. Om man inte gör det kan man inte få nej. Alltså har jag inte berättat för Gösta eller Siv att mina stövlar är för små. Vanliga mammor brukar ju märka sånt, kolla upp vad som behöver köpas när det blir vintersäsong. Det tror jag i varje fall att de gör. Siv gör inte det, hon har fullt sjå med att hålla ordning på sig själv och inte ens det klarar hon av ordentligt. Ilskan bubblar upp och innan jag vet ordet av har jag slängt stöveln i väggen. Som tur är missar jag spegeln men det blir ett svart märke där den träffar den vita tapeten. Lika plötsligt som jag blev arg går det över. Jag går och hämtar en disktrasa i köket och torkar bort smutsen. Jag vill inte göra något som kan få dem att ångra att de tog emot mig.

Men något inom mig river, vill strejka och skrika rakt ut. Jag tar stövlarna i handen och går ut till soptunnan. Strumporna blir blöta och klibbar mot plattorna. Jag öppnar locket och släpper ner stövlarna. De dunsar till mot botten och jag minns att det var tömning i går. Alltså kommer jag hinna slänga flera soppåsar, som kommer att dölja stövlarna, innan Gösta kommer hem. Siv slänger inga sopor, det gör bara jag. Jag sköter hemmet under veckorna, men så fort han kommer hem tar han över ansvaret. Gösta vet hur mycket jag behövt sköta när han är borta. Från fredag kväll är jag ledig. Det är inget vi har kommit överens om, det har bara fallit sig naturligt.

Och nu står jag här i bara strumporna och känner hur kylan letar sig in. Det är frost och när jag tar ett kliv har strumpan frusit fast. Jag får slita till för att få den med mig. Vilka skor ska jag ta på mig nu, Sivs? Nä, jag skiter i skor. Jag skiter i allt.

Jag går mot skolan. Efter ett tag domnar fotsulorna. När solen kommer upp ur dimman glittrar frosten på björkarnas grenar som små diamanter. Det är vackert, jag vet det, ändå når inte känslan ända in. Det är fruset även där.

Dagens skrivpuff - att städsla

Ja, nu hade hon bestämt sig. Hon skulle städsla någon, någon som kunde vidta de rätta åtgärderna. Som satte dit honom. Inte för mycket, men tillräckligt för att han skulle bli rädd. Och en som han behövde en rejäl åtgärd, det visste hon. En som han, tänkte hon. En översittare, en som skulle njuta av att dra ut naglarna på oskyldigt fängslade. Långsamt, en och en. Hon såg det framför sig, inte offren, utan honom. Hans lystna ögon, grinet och hur han skulle slicka sig om läpparna. Som han hade gjort när han såg på henne, fantiserade om vad han skulle göra med henne nästa gång. Det skulle inte bli någon nästa gång. Det skulle hon se till. Men han var stark, över en och åttio och tung, kraftiga muskler och rikligt med bukfett. Själv var hon späd, nästan tanig. Utan ansträngning hade han hållit henne nere. Lukten, hon kunde inte glömma lukten, den veckogamla fräna svettlukten.

Aldrig att hon skulle rå på honom. Nä, hon måste städsla någon. Frågan var vem?