Bokslut

Fan! Alla kan bara sticka och brinna! De blöta löven glider under fotsulorna och jag snubblar till, sätter mig på rumpan. Helvete! Det blir genast kallt när vätan tränger igenom jeanstyget. När jag trycker ifrån med handen blir den kladdig av lera och gamla äckliga löv. Skit! Jag far upp och sparkar hårt mot närmsta trädstam. Det gör ont i tån, men det får mig bara att sparka till ännu en gång. Lädret i tåspetsen spricker upp. Jag stirrar på den. Mina dyra stövlar är förstörda. Vad kommer Gösta säga? flimrar det förbi innan hatet anfaller med ny kraft. Jag tar tag i stöveln och hoppar runt på ett ben medan jag drar av den. Sedan slänger jag iväg den så långt jag bara förmår. Den landar bakom en mossig sten. Nästa stövel sliter jag också av mig. Sedan står jag där och stirrar ner på fötterna och ser på när strumporna suger upp allt mer väta. Fotsulorna domnar av kylan. Det kan jag gott ha. Hatet bultar så hårt att jag får huvudvärk.
Det börjar mörkna nu. Jag måste skynda mig. Stigen är bara en liten djurstig, snart syns den inte längre. Jag sätter fart. Det enda som hörs är mina flämtande andetag, klafsande ljud från fötterna och så ett dån i öronen.  Dånet ökar bakom trumhinnorna tills det känns som huvudet ska sprängas. Grenar dyker upp i tomma intet och piskar mig i ansiktet. Stigen sluttar neråt nu. Snart är jag där. Så ljusnar mörkret och jag vet att jag är ute ur skogen. Det känns på lukten också. Lukten av sjövatten, kallt sjövatten. Bryggan dyker upp som en skugga framför mig. Jag går försiktigt framåt tills fötterna hittar kanten. Jag vet var de är och hukar mig ner. Mina fingertoppar hittar direkt. Kalla, runda och fuktiga. Jag fyller jackfickorna med dem.
Bryggan knarrar när jag kliver upp på den. En av brädorna ger vika med ett brak. Den har inte blivit underhållen. Ingen vill väl gå hit numera. Inte till denna dödens plats. Men jag vill. Nu ska äntligen allt få ett slut. Jag orkar inte mer. Långsamt hasar jag vidare, känner efter med tårna vilka plankor som håller. Min ena häl sjunker ner i det murkna träet. Jag byter bräda och fortsätter. Strax känner jag på mig att jag är framme. Jag ser bara mörker men anar den öppna och tomma ytan framför mig. Det är vindstilla men luften känns ändå mer här. Nästan som en smekning, kallare och fuktigare mot min kind.
Jag sätter mig ner och för ner handen i vattnet. Det kalla vattnet omsluter fingrarna. Hej, tänker jag. Hej, svarar du. Plötsligt blir det helt tyst. Dånet i öronen är borta. Tårarna kommer. Förlåt! viskar jag, lägger mig ner på mage och rullar ner i vattnet.