Skrivpuff - fortsättning på Solvei

Jag far fram i snabbt tempo. Det är trångt, blött och varmt. Mitt synfält starkt begränsat, väggarna kommer emot mig och passerar allt fortare. Skräcken jagar efter mig, kommer ifatt och omsluter mig som en andra hud.

Det första jag registrerar när jag vaknar är den antiseptiska lukten. Den är så välbekant ändå förstår jag inte hur den hör ihop med mig. Ögonfransarna ihopklistrade. Det känns som en evighet innan jag får upp dem.

Min blick faller på en grön tapetbård som löper längs med väggen i midjehöjd. Ordet parallellogram ploppar upp i hjärnan.

Kreativ utveckling

Laddade ord för mig, båda får mig att vrida mig i skrivbordsstolen. Vem är kreativ? Vad är utveckling?
"Begreppet kreativitet står för nyskapande, det handlar inte om att bli fulländad ... en konstart att lyckas gå utanför givna ramar ..." från DN: kreativitet förväxlas med produktivitet
Det är inte många människor som behärskar den konsten. Människan är expert på att efterapa, följa strömmen och vända kappan efter vinden.
Verkligt kreativa människor uppfattas ofta som underliga varelser. Vem tror hen att hen är? Bli som folk!
Sedan det andra ordet: utveckling ... ännu knepigare. Som inbiten biolog tänker jag direkt på evolution. Där är utveckling inte att något med tiden blir bättre, utan en förändring i förhållande till den rådande miljön. Och visst förändras saker i ett allt snabbare tempo, och miljön påverkas av förändringarna snarare än tvärt om. Avveckling vore ofta ett ord som passar bättre ...
Hjälp vad är då kreativ utveckling?
En förmåga att tänka utanför ramarna, att våga ta ett kliv ut i kylan, när förändringens vind blåser allt hårdare???

Jag går ut ibland, men allt mer sällan och jag tar alltid på mig den varma rocken i fårskinn.

Skrivpuff Överraskad

Det är varmt, för varmt. Jag vill ta av mig jackan men armarna ligger bara där, lealösa bredvid mig. Någon stryker mig över kinden. Det är du, min älskade syster! Äntligen får jag följa med dig. Vad jag har längtat. Handen är sval. Jag vill vrida på huvudet, se dig, men klarar det inte. Ett envist grässtrå petar mig nedanför ögat. När jag blundar kommer du fram, dansar på stranden i ditt vita nattlinne. Du ler och tindrar i kapp med glorian som strålar kring ditt huvud. Ljuset sticker i ögonen, blir starkare och starkare. Du tar min hand och drar mig mot ljuset. Men jag sitter fast i kroppen, som ett skruvstäd klämmer den, krymper mig. Jag försöker verkligen släppa kroppen, det måste finnas en öppning, en dörr av något slag? Du drar hårdare i min arm, skakar den tills det gör ont. Någon skriker. Jag vill inte höra. Ljudet växer och knuffar bort dig från mig. Jag tappar din hand och du försvinner i ljuset. Jag vill protestera, skrika nej, men orkar inte.

En egen skrivpuff idag

Stenarna drar mig snabbt neråt. Den våta kylan pressar kläderna mot kroppen. Som om jag slukas hel och hållen av ett levande väsen. Ett väsen som alltid lurat här under bryggan, väntat på att jag skulle komma tillbaka. Här är jag! Ta mig då!

Något snuddar vid mina tår, sedan sjunker jag ner i botten, mjuk och svampig botten. Är det inte djupare än så här, tänker jag besviket och stöter emot något hårt. En stor och rund sten. Plötsligt minns jag.