Ett klipp

- Diskmaskinen verkar trasig, säger Gösta från andra sidan köksskåpen.

Huvudet och benen är skymda. Skjortryggen veckas när han böjer sig fram och trycker på knapparna.

- Den lät konstigt igår, säger jag.

- Jaha, suckar Gösta. Det får väl bli handdisk då.

- Kanske finns det en liten fröken som kan tänka sig torka?

Stolen protesterar mot golvet när jag reser mig upp. Jag går fram och kikar in i köket.

- Lilla fröken? säger jag. Jag känner mig mer som stygga vargen.

Jag förvånar mig själv med orden. Gösta vänder sig om och tittar på mig.

- Jag ser ingen varg, säger han.

- Om du hämtar en ren handduk så häller jag upp vattnet.

Gösta slamrar med tallrikarna när jag kommer tillbaka.

- Man ska börja med glasen, säger jag och hör mammas röst i huvudet.

- Åh det glömde jag. Gösta ger mig en tallrik.

Den är varm och droppar ner på diskbänken. Jag torkar och får en ny.

Sida vid sida arbetar vi vidare. Disken klirrar. Imma på fönstret. Hårstråna på min bara underarm reser sig i kalldraget. Gösta lutar pannan mot skåpen.

- Du är ett riktigt klipp, det vet du väl?

Orden föser oss ännu närmare varandra, som lim som just börjat torka.

- Siv har aldrig mått så här bra, inte sedan Gabriel …

- Och jag har börjat sova igen. Allt är tack vare dig.

Jag vill säga emot, säga att jag är ond. Att han bara sett en liten del av mig. Bara ytan.

- Kommer du ihåg vad jag sa på socialen?

Jag kommer ihåg men svarar inte. Vill höra det igen.

Gösta vänder sig mot mig och lägger en blöt och diskvarm hand på min.

- Jag har alltid velat ha en dotter. Nu har jag det.

Skrivpuff - Glasklart

Vad de tycker om henne är glasklart. För dem är hon är ett freak, ett pervo, en missanpassad idiot, you name it! Men att han också tycker det bränner som kallt stål. Jag försöker skaka det av mig, göra mig så där hård. Och det brukar funka, men inte den här gången, fastän jag är gjort mig så hård att stelheten krampar i nacken och gör mitt ansikte till en mask. Det är till och med är svårt att få benen att gå. Jag måste ta i för att vända mig bort och lämna skåpen. Jag hör hur de tisslar bakom mig, men de vågar inte håna mig högt eller skrika glåpord efter mig. Det beror inte på mig. Det är Simon de respekterar. Jag vet att han följer mig med blicken. Åh, vad jag längtar efter att höra honom ropa mitt namn, få mig att stanna. Men det är tyst, det ända som hörs är mina klackar mot golvet när benen för mig bort därifrån.

Jag öppnar inte dörren, fortsätter bara att gå tills kroppen slår emot den och tvingar upp den. Skolgården är tom. Jag går snabbare, tar genvägen genom buskarna mot cykelstället. Det bultar bakom ögonen och något i magen vill upp genom strupen. Det är inte det att jag mår illa, det gör bara ont. Jag hatar honom, hatar alla. Allt. Nu får det fan vara nog.

Läs! för fan.

Läs! för fan.
Jag står med lappen i handen. Allas blickar är riktade mot mig.
Men läs då! upprepar Simon.
Han ser konstig ut, blicken som spjut som borrar sig in. Det gör ont. Jag känner honom inte längre, vet inte vem han är.
Jag vägrar titta på lappen. Men när den fladdrar till ser jag att något är skrivet på den. Visst vill jag läsa, men då får ju han rätt. De rätt.
Hon kanske inte kan? säger Pillan.
Någon skrattar till.
Åneej, jag har dyslexi, fortsätter Pillan med tillgjord röst.
Haha, haha ... hörs från flera håll. Pillan flinar. Hennes tungspets glider över läppen. Jag slår vad om att hon går igång på sånt här.
Det räcker! avbryter Simon. Det blir genast knäpptyst. Han tar ett kliv framåt, ställer sig för nära. Metallskåpet spärrar kallt i ryggen. Det rycker i kroppen. Jag vill sparka. Skrika. Men då vinner han.
Som om han anar mina tankar sätter han ena handen mot min axel och trycker mig mot skåpet. Jag vrider huvudet år sidan, vägrar titta upp. Det är ju för fan det han vill. Och jag skulle behöva verkligen titta upp på honom. Så fan heller.
Simon tar tag i min handled och drar upp den tills lappen snuddar min näsa.
LÄÄS, väser han.
Hans andedräkt kommer i pustar mot mitt öra. Min kropp reagerar automatiskt. Det kittlar och ilar till i ryggraden. Och alla andra gånger, då jag hade gillat det, rullar upp som en snabbspolad film.
Jag vet vad det står. Behöver inte läsa för att fatta. Det är slut. Så jävla fegt att skriva en lapp och pressa in den i springan i mitt skåp. Han måste säga det. Om jag så måste tvinga honom. Snabbt som ögat nappar jag åt mig lappen med munnen och börjar tugga. Tuggar frenetiskt en sekund, tar sats och spottar klumpen rakt i hans ansikte.
Greppet om min arm lossnar. Först nu tittar jag upp. Ser honom. Blicken. Hatet.

Bokslut

Fan! Alla kan bara sticka och brinna! De blöta löven glider under fotsulorna och jag snubblar till, sätter mig på rumpan. Helvete! Det blir genast kallt när vätan tränger igenom jeanstyget. När jag trycker ifrån med handen blir den kladdig av lera och gamla äckliga löv. Skit! Jag far upp och sparkar hårt mot närmsta trädstam. Det gör ont i tån, men det får mig bara att sparka till ännu en gång. Lädret i tåspetsen spricker upp. Jag stirrar på den. Mina dyra stövlar är förstörda. Vad kommer Gösta säga? flimrar det förbi innan hatet anfaller med ny kraft. Jag tar tag i stöveln och hoppar runt på ett ben medan jag drar av den. Sedan slänger jag iväg den så långt jag bara förmår. Den landar bakom en mossig sten. Nästa stövel sliter jag också av mig. Sedan står jag där och stirrar ner på fötterna och ser på när strumporna suger upp allt mer väta. Fotsulorna domnar av kylan. Det kan jag gott ha. Hatet bultar så hårt att jag får huvudvärk.
Det börjar mörkna nu. Jag måste skynda mig. Stigen är bara en liten djurstig, snart syns den inte längre. Jag sätter fart. Det enda som hörs är mina flämtande andetag, klafsande ljud från fötterna och så ett dån i öronen.  Dånet ökar bakom trumhinnorna tills det känns som huvudet ska sprängas. Grenar dyker upp i tomma intet och piskar mig i ansiktet. Stigen sluttar neråt nu. Snart är jag där. Så ljusnar mörkret och jag vet att jag är ute ur skogen. Det känns på lukten också. Lukten av sjövatten, kallt sjövatten. Bryggan dyker upp som en skugga framför mig. Jag går försiktigt framåt tills fötterna hittar kanten. Jag vet var de är och hukar mig ner. Mina fingertoppar hittar direkt. Kalla, runda och fuktiga. Jag fyller jackfickorna med dem.
Bryggan knarrar när jag kliver upp på den. En av brädorna ger vika med ett brak. Den har inte blivit underhållen. Ingen vill väl gå hit numera. Inte till denna dödens plats. Men jag vill. Nu ska äntligen allt få ett slut. Jag orkar inte mer. Långsamt hasar jag vidare, känner efter med tårna vilka plankor som håller. Min ena häl sjunker ner i det murkna träet. Jag byter bräda och fortsätter. Strax känner jag på mig att jag är framme. Jag ser bara mörker men anar den öppna och tomma ytan framför mig. Det är vindstilla men luften känns ändå mer här. Nästan som en smekning, kallare och fuktigare mot min kind.
Jag sätter mig ner och för ner handen i vattnet. Det kalla vattnet omsluter fingrarna. Hej, tänker jag. Hej, svarar du. Plötsligt blir det helt tyst. Dånet i öronen är borta. Tårarna kommer. Förlåt! viskar jag, lägger mig ner på mage och rullar ner i vattnet.

Motivation

Motivationen följer efter mig som en sömngångare, ger mig inget men vill ändå inte låta mig vara ifred. Som en zombie flåsar den mig i kallt nacken. Jag ryser av obehag, vill inte prestera något idag. Dags att ge sig ut att hämta motivation. Min outsinliga källa är naturen, så det är dit jag styr kosan. På återseende!
Kan tipsa om hur Bosse kråka en dag fick Maud Mangold att börja skriva om Vilma och vättarna: http://barnboksnatet.blogspot.se/
En barnboksserie som jag älskar att läsa. Mina barn är lite för stora, så jag läser dem själv. Det är förkärleken att läsa om magiska väsen som lockar, ett intresse som jag lever ut i min egen fantasyserie Isporten.

Dagens skrivpuff - att strejka

Ny morgon. Jag står innanför ytterdörren och kämpar med läderstövlarna. Jävla skit! Jag tar tag i skaftet och pressar hårdare. Tillslut får jag ner foten. Lädret i tåspetsen buktar ut. Det är min stortå där innanför. Jag suckar. Det kommer att göra ont senare under dan. Egentligen har jag känt att de har varit för små ett bra tag. Men det har jag hittills envist ignorerat.

Jag ber aldrig om något. Om man inte gör det kan man inte få nej. Alltså har jag inte berättat för Gösta eller Siv att mina stövlar är för små. Vanliga mammor brukar ju märka sånt, kolla upp vad som behöver köpas när det blir vintersäsong. Det tror jag i varje fall att de gör. Siv gör inte det, hon har fullt sjå med att hålla ordning på sig själv och inte ens det klarar hon av ordentligt. Ilskan bubblar upp och innan jag vet ordet av har jag slängt stöveln i väggen. Som tur är missar jag spegeln men det blir ett svart märke där den träffar den vita tapeten. Lika plötsligt som jag blev arg går det över. Jag går och hämtar en disktrasa i köket och torkar bort smutsen. Jag vill inte göra något som kan få dem att ångra att de tog emot mig.

Men något inom mig river, vill strejka och skrika rakt ut. Jag tar stövlarna i handen och går ut till soptunnan. Strumporna blir blöta och klibbar mot plattorna. Jag öppnar locket och släpper ner stövlarna. De dunsar till mot botten och jag minns att det var tömning i går. Alltså kommer jag hinna slänga flera soppåsar, som kommer att dölja stövlarna, innan Gösta kommer hem. Siv slänger inga sopor, det gör bara jag. Jag sköter hemmet under veckorna, men så fort han kommer hem tar han över ansvaret. Gösta vet hur mycket jag behövt sköta när han är borta. Från fredag kväll är jag ledig. Det är inget vi har kommit överens om, det har bara fallit sig naturligt.

Och nu står jag här i bara strumporna och känner hur kylan letar sig in. Det är frost och när jag tar ett kliv har strumpan frusit fast. Jag får slita till för att få den med mig. Vilka skor ska jag ta på mig nu, Sivs? Nä, jag skiter i skor. Jag skiter i allt.

Jag går mot skolan. Efter ett tag domnar fotsulorna. När solen kommer upp ur dimman glittrar frosten på björkarnas grenar som små diamanter. Det är vackert, jag vet det, ändå når inte känslan ända in. Det är fruset även där.

Dagens skrivpuff - att städsla

Ja, nu hade hon bestämt sig. Hon skulle städsla någon, någon som kunde vidta de rätta åtgärderna. Som satte dit honom. Inte för mycket, men tillräckligt för att han skulle bli rädd. Och en som han behövde en rejäl åtgärd, det visste hon. En som han, tänkte hon. En översittare, en som skulle njuta av att dra ut naglarna på oskyldigt fängslade. Långsamt, en och en. Hon såg det framför sig, inte offren, utan honom. Hans lystna ögon, grinet och hur han skulle slicka sig om läpparna. Som han hade gjort när han såg på henne, fantiserade om vad han skulle göra med henne nästa gång. Det skulle inte bli någon nästa gång. Det skulle hon se till. Men han var stark, över en och åttio och tung, kraftiga muskler och rikligt med bukfett. Själv var hon späd, nästan tanig. Utan ansträngning hade han hållit henne nere. Lukten, hon kunde inte glömma lukten, den veckogamla fräna svettlukten.

Aldrig att hon skulle rå på honom. Nä, hon måste städsla någon. Frågan var vem?