Dagens skrivpuff - att strejka

Ny morgon. Jag står innanför ytterdörren och kämpar med läderstövlarna. Jävla skit! Jag tar tag i skaftet och pressar hårdare. Tillslut får jag ner foten. Lädret i tåspetsen buktar ut. Det är min stortå där innanför. Jag suckar. Det kommer att göra ont senare under dan. Egentligen har jag känt att de har varit för små ett bra tag. Men det har jag hittills envist ignorerat.

Jag ber aldrig om något. Om man inte gör det kan man inte få nej. Alltså har jag inte berättat för Gösta eller Siv att mina stövlar är för små. Vanliga mammor brukar ju märka sånt, kolla upp vad som behöver köpas när det blir vintersäsong. Det tror jag i varje fall att de gör. Siv gör inte det, hon har fullt sjå med att hålla ordning på sig själv och inte ens det klarar hon av ordentligt. Ilskan bubblar upp och innan jag vet ordet av har jag slängt stöveln i väggen. Som tur är missar jag spegeln men det blir ett svart märke där den träffar den vita tapeten. Lika plötsligt som jag blev arg går det över. Jag går och hämtar en disktrasa i köket och torkar bort smutsen. Jag vill inte göra något som kan få dem att ångra att de tog emot mig.

Men något inom mig river, vill strejka och skrika rakt ut. Jag tar stövlarna i handen och går ut till soptunnan. Strumporna blir blöta och klibbar mot plattorna. Jag öppnar locket och släpper ner stövlarna. De dunsar till mot botten och jag minns att det var tömning i går. Alltså kommer jag hinna slänga flera soppåsar, som kommer att dölja stövlarna, innan Gösta kommer hem. Siv slänger inga sopor, det gör bara jag. Jag sköter hemmet under veckorna, men så fort han kommer hem tar han över ansvaret. Gösta vet hur mycket jag behövt sköta när han är borta. Från fredag kväll är jag ledig. Det är inget vi har kommit överens om, det har bara fallit sig naturligt.

Och nu står jag här i bara strumporna och känner hur kylan letar sig in. Det är frost och när jag tar ett kliv har strumpan frusit fast. Jag får slita till för att få den med mig. Vilka skor ska jag ta på mig nu, Sivs? Nä, jag skiter i skor. Jag skiter i allt.

Jag går mot skolan. Efter ett tag domnar fotsulorna. När solen kommer upp ur dimman glittrar frosten på björkarnas grenar som små diamanter. Det är vackert, jag vet det, ändå når inte känslan ända in. Det är fruset även där.