Läs! för fan.

Läs! för fan.
Jag står med lappen i handen. Allas blickar är riktade mot mig.
Men läs då! upprepar Simon.
Han ser konstig ut, blicken som spjut som borrar sig in. Det gör ont. Jag känner honom inte längre, vet inte vem han är.
Jag vägrar titta på lappen. Men när den fladdrar till ser jag att något är skrivet på den. Visst vill jag läsa, men då får ju han rätt. De rätt.
Hon kanske inte kan? säger Pillan.
Någon skrattar till.
Åneej, jag har dyslexi, fortsätter Pillan med tillgjord röst.
Haha, haha ... hörs från flera håll. Pillan flinar. Hennes tungspets glider över läppen. Jag slår vad om att hon går igång på sånt här.
Det räcker! avbryter Simon. Det blir genast knäpptyst. Han tar ett kliv framåt, ställer sig för nära. Metallskåpet spärrar kallt i ryggen. Det rycker i kroppen. Jag vill sparka. Skrika. Men då vinner han.
Som om han anar mina tankar sätter han ena handen mot min axel och trycker mig mot skåpet. Jag vrider huvudet år sidan, vägrar titta upp. Det är ju för fan det han vill. Och jag skulle behöva verkligen titta upp på honom. Så fan heller.
Simon tar tag i min handled och drar upp den tills lappen snuddar min näsa.
LÄÄS, väser han.
Hans andedräkt kommer i pustar mot mitt öra. Min kropp reagerar automatiskt. Det kittlar och ilar till i ryggraden. Och alla andra gånger, då jag hade gillat det, rullar upp som en snabbspolad film.
Jag vet vad det står. Behöver inte läsa för att fatta. Det är slut. Så jävla fegt att skriva en lapp och pressa in den i springan i mitt skåp. Han måste säga det. Om jag så måste tvinga honom. Snabbt som ögat nappar jag åt mig lappen med munnen och börjar tugga. Tuggar frenetiskt en sekund, tar sats och spottar klumpen rakt i hans ansikte.
Greppet om min arm lossnar. Först nu tittar jag upp. Ser honom. Blicken. Hatet.