Skrivpuff - Glasklart

Vad de tycker om henne är glasklart. För dem är hon är ett freak, ett pervo, en missanpassad idiot, you name it! Men att han också tycker det bränner som kallt stål. Jag försöker skaka det av mig, göra mig så där hård. Och det brukar funka, men inte den här gången, fastän jag är gjort mig så hård att stelheten krampar i nacken och gör mitt ansikte till en mask. Det är till och med är svårt att få benen att gå. Jag måste ta i för att vända mig bort och lämna skåpen. Jag hör hur de tisslar bakom mig, men de vågar inte håna mig högt eller skrika glåpord efter mig. Det beror inte på mig. Det är Simon de respekterar. Jag vet att han följer mig med blicken. Åh, vad jag längtar efter att höra honom ropa mitt namn, få mig att stanna. Men det är tyst, det ända som hörs är mina klackar mot golvet när benen för mig bort därifrån.

Jag öppnar inte dörren, fortsätter bara att gå tills kroppen slår emot den och tvingar upp den. Skolgården är tom. Jag går snabbare, tar genvägen genom buskarna mot cykelstället. Det bultar bakom ögonen och något i magen vill upp genom strupen. Det är inte det att jag mår illa, det gör bara ont. Jag hatar honom, hatar alla. Allt. Nu får det fan vara nog.