En egen skrivpuff idag

Stenarna drar mig snabbt neråt. Den våta kylan pressar kläderna mot kroppen. Som om jag slukas hel och hållen av ett levande väsen. Ett väsen som alltid lurat här under bryggan, väntat på att jag skulle komma tillbaka. Här är jag! Ta mig då!

Något snuddar vid mina tår, sedan sjunker jag ner i botten, mjuk och svampig botten. Är det inte djupare än så här, tänker jag besviket och stöter emot något hårt. En stor och rund sten. Plötsligt minns jag.

Du ligger bredvid mig, på mage längst ut på bryggan. Solen värmer i ryggen. Vi blickar ner i vattnet. Vill veta hur djupt det är.

- Jättedjupt, säger du.

Jag stirrar ner i vattnet och försöker se botten. Hur jag än försöker ser jag bara grumligt vatten. Det är som om vattnet döljer något för mig. Men så får jag syn på något, en rörelse. Är det bottnen?

- Ja men hur djupt? undrar jag. Tror du det finns fiskar där nere?

Du häver dig upp och springer bort till stranden, böjer dig ner och plockar upp något. Sedan kommer du tillbaka med händerna fulla av stenar.

- Vi gör ett experiment, säger du och fortsätter:

- Kolla nu!

Du släpper i en sten. Jag försöker följa den med blicken, men vips är den borta.

Vi behöver en större, säger du och tittar på mig.

- Det är din tur!

Din blick kräver det.

Jag skakar på huvudet. Du suckar och stampar hårt i bryggan när du går till stranden. Du stönar tungt när du kommer tillbaka. Jag vänder mig om och ser stenen du trycker mot magen för att orka bära. Stor och rund är den. Du stannar upp bredvid mig. Helt nära bryggkanten.

- Kolla noga den här gången, säger du.

Du höjer långsamt armarna med stenen. Dina bara armar skakar av ansträngning. Sedan händer det. Det där som inte får hända.

Kylan pressar hårdare, mot trumhinnorna och in mellan läpparna. Jag spjärnar emot, vägrar släppa in det, inte än. Inte riktigt än.

Något snuddar min arm. Jag orkar inte bry mig. Trycket i lungorna övergår till värk. Något tar tag i min arm, skakar den.

- Gör det inte, skriker en röst.

- Sanna? tänker jag. Är det du?

Jag försöker vända mig om, se om du finns där bredvid mig. Om du har kommit för att hämta mig. Men jag är så stel, kroppen lyder inte.

Greppet om min arm hårdnar, gör nästan ont.

- Snälla! Inte du också!

Det är inte du. Först blir jag besviken, men plötsligt känner jag igen rösten.

Jag vill inte dö. Viljan flammar upp så snabbt att det blir fel. Jag får ner vatten i halsen. Jag krampar. Hostar. Kroppen börjar kämpa utan att jag bestämmer det. Armar och ben fläktar vilt. Jag kommer upp en bit men stenarna i fickorna drar ner mig igen. Den mjuka bottnen ger efter under fötterna. Förtvivlat försöker jag få ner fingrarna i fickan. Jag känner dem genom tyget men hittar inte ficköppningen. Orkar inte hålla emot. Vatten i munnen nu. Konstigt nog noterar jag att det smakar dy. Det tränger ner i halsen. En kräkreflex kommer över mig. Jag hostar fast det inte går.

- Snälla! vädjar rösten långt bortifrån , som om ljudet transporteras genom ett rör.

Då stöter jag emot något hårt med foten. Stenen! Jag lyckas placera båda fötterna mot den och trycker ifrån. Kommer upp till ytan. Drar efter luft och lika delar vatten. Hostar. En skugga framför mig. Sträcker ut handen och greppar tag om det. Trä. Det är bryggan. Känner knappt armarna och kan omöjligt ta mig upp. Istället förflyttar jag mig sakta, oändligt sakta, längs med kanten. Kommer till hörnet, där spiken fortfarande sitter kvar. Kräks upp vatten och spottar. Hämtar andan och fortsätter. Tillslut snuddar knäna bottnen och jag kryper iland. Den sträva sanden kommer emot mig och lägger sig till ro under min kind. Jag skakar men underligt nog fryser jag inte.