Skrivpuff - fortsättning på Solvei

Jag far fram i snabbt tempo. Det är trångt, blött och varmt. Mitt synfält starkt begränsat, väggarna kommer emot mig och passerar allt fortare. Skräcken jagar efter mig, kommer ifatt och omsluter mig som en andra hud.

Det första jag registrerar när jag vaknar är den antiseptiska lukten. Den är så välbekant ändå förstår jag inte hur den hör ihop med mig. Ögonfransarna ihopklistrade. Det känns som en evighet innan jag får upp dem.

Min blick faller på en grön tapetbård som löper längs med väggen i midjehöjd. Ordet parallellogram ploppar upp i hjärnan.

Det gröna mönstret, en serie av lutande fyrkanter, känns omodernt. Jag måste tänka länge för att få huvudet att vridas åt höger. Någon sitter där framåtlutad i en karmstol. Ett lätt väsande från långsamma andetag. Hjärnan säger att jag känner den som sitter i stolen. Varför vet jag då inte? Jag fortsätter att titta. Håret som hänger fram och döljer halva ansiktet och lite saliv som letar sig fram i mungipan. Hon ser sliten ut, som hon suttit där länge. Har jag varit här länge? Konstigt nog har hon vita byxor, sjukhusbyxor som personal brukar ha, men en mörkgrå, helt vanlig tröja på överkroppen. Hon drar in ett djupare andetag och börjar röra på sig, stelt som om ställningen gör ont, sedan tittar hon upp.

- Solvei! Du är vaken!

Mamma! säger min hjärna. Det är mamma. Jag försöker le men något är i vägen.

Mamma sträcker sig fram och tar bort det, en syrgasmask.

- Tror inte du behöver den mer, säger hon. De ville bara vara på säkra sidan. Du hade fått sjövatten i lungorna.

Hon pekar på kanylen som sitter fast på min handlov.

- Du får dropp med antibiotika. Ditt immunförsvar har blivit nedsatt av nedkylningen. De vill inte att du får lunginflammation.

Mamma stryker med handen på min arm. Jag blundar och somnar.