Skrivpuff Överraskad

Det är varmt, för varmt. Jag vill ta av mig jackan men armarna ligger bara där, lealösa bredvid mig. Någon stryker mig över kinden. Det är du, min älskade syster! Äntligen får jag följa med dig. Vad jag har längtat. Handen är sval. Jag vill vrida på huvudet, se dig, men klarar det inte. Ett envist grässtrå petar mig nedanför ögat. När jag blundar kommer du fram, dansar på stranden i ditt vita nattlinne. Du ler och tindrar i kapp med glorian som strålar kring ditt huvud. Ljuset sticker i ögonen, blir starkare och starkare. Du tar min hand och drar mig mot ljuset. Men jag sitter fast i kroppen, som ett skruvstäd klämmer den, krymper mig. Jag försöker verkligen släppa kroppen, det måste finnas en öppning, en dörr av något slag? Du drar hårdare i min arm, skakar den tills det gör ont. Någon skriker. Jag vill inte höra. Ljudet växer och knuffar bort dig från mig. Jag tappar din hand och du försvinner i ljuset. Jag vill protestera, skrika nej, men orkar inte.

En röst pratar hetsigt bredvid mig. Jag försöker tvinga upp ögonlocken, men de är tunga som bly. Koncentrerar mig, det är något bekant med rösten.

- Ring! Ring nu genast.

Simon! Det är Simon. Varför är han här? Jag försöker öppna ögonen igen.

- Jag tror att hon lever, fortsätter Simon.

- Hon är så jävla kall ...

Han låter liten och rädd, men så tar han i:

- Du måste komma! Det är ju din dotter, för faan.

- Jag kan inte lova något!

Han börjar skaka mig igen. Det sticker som tusen nålar där han greppar armen.

- Solvei vakna!

- Sluta! säger jag, men det hörs bara en hes väsning.

- Solvei! Åh gud, du lever!

Simon sätter mig upp. Han finns bakom mig och stöttar upp mig med sin kropp. Hans andehämtning kommer som heta puffar i nacken. Simon börjar slita i jackan, höjer först ena armen och sedan den andra. Drar. Och sedan tröjan, linnet och bh:n. Det svider som eld i skinnet. Jag orkar inte protestera, sitter bara där och tycker att jag ser dig längst ut på bryggan. Nej, inte där, tänker jag. Det är farligt! Men du bara ler och svävar bort som dimma över vattenytan.

Jag får ett varmt täcke. Det luktar Simon. Armen upp och ner igen. Det är visst Simons jacka, den med ulligt foder. Plötsligt börjar jag skaka okontrollerat. Tänderna skallrar i min mun.

Ett ljud i skogen, hastiga steg. Det dyker upp en skugga där stigen börjar. Skuggan springer över stranden och kastar sig fram emot mig. Omfamnar mig hårt.

- Solvei! gnyr skuggan.

Mamma!

Något blött rinner på kinden, är det hon eller jag som gråter?

- Du måste hjälpa mig att få av henne jeansen, säger Simon strängt.

De sliter och drar i mig igen. Sträv sand mot benen.

- Trosorna också! fortsätter Simon.

Hon kan få mina byxor, säger mamma. Jag har långkalsonger under.

- Ringde du? frågar Simon.

- Ja och jag lämnade lyset på på bilen så att de hittar stigen.

- Bra! Men vi måste få igång henne. Vi kan lika gärna börja gå.

Sedan drar de upp mig och släpar mig mellan sig. Jag försöker verkligen följa med med benen. Snubblar. Om jag bara inte skakade så våldsamt. Ett ljussken mellan träden. Röster och steg. Personer med en bår. De lägger mig ner och virar in mig i ett slags täcke. Den prasslar och känns kall mot min kind. Jag slumrar till. Med ens är jag i ambulansen. Mamma sitter bredvid och håller mig i handen.

- Lilla gumman, mumlar hon och tittar oroligt på mig.

Jag försöker le. Säga att allt kommer att bli bra, men orkar inte. Jag kan bara titta, se henne. Min mamma.